Strävan

Kära lilla blogg…Det känns som om jag har så mycket att skriva men ändå vet jag inte vad jag ska säga. Känner mig tom men ändå full av känslor. Det känns väldigt jobbigt. Man kämpar emot vissa tankar som dyker upp för man orkar inte, men så blir man ledsen ändå. När ska detta försvinna? Önskar att man kunde stänga av sin mänsklighet, för en liten stund.

Jag vet inte ritkigt vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Seriöst så känns det som om inget har mening just nu, men ändå har allt mening. Eftersom detta tar en vidare, alla små saker som man inte gör, men ändå gör. Låter rörigt och ja..
Har knappt något mål längre, det är som om man måste ha ett mål, annars har man ingenting. Men inget känns kul och man bara gör det för man måste.

Alla ser så glada ut. Verkar det som nu. Man undrar när man själv ska få vara glad på riktigt igen. Känner mig olycklig och vilsen i kroppen och huvudet. Undrar om allt verkligen är som det ska, om allt blev som det blev för att det var meningen i slutändan? Tror man aldrig kan få svar på något sånt.
Tror inte att saker och ting går att fundera över mer, ändå så funderar man. Undrar hur livet ska fungera. Det är som om jag vill gå vidare i huvudet, men kroppen och hjärtat går inte i samma tempo och släpar efter.

Jag undrar vart jag är om 3 år.

För det här känns inte som verkligheten. Men det är min verklighet, men det känns verkligen inte som det. Overkligt.
Vill krypa ner i ett litet hål och gömma mig för alla känslor.