Lose yourself

Jag undrar hur många stadier jag har gått igenom på den här månaden + lite till. Det känns som flera hundra. Från att verkligen ligga på botten, och sen ta sig uppåt. Fatta vad ett brustet hjärta kan göra? Har aldrig varit med om något jobbigare. Har aldrig förstått mig på de som har förklarat, hur det smärtar, hur man ska leva vidare, att man inte kan sluta tänka på personen, att personen var typ hela ens liv. Men nu vet jag..
Vissa dagar är allting bra, inte ALLTING, för jag känner allt det onda varje jäkla dag, det går inte en enda dag när jag inte tänker på honom, och på nätterna, vad gör jag då? Jo såklart drömmer jag om honom. Om jag vaknar upp på natten så är det första som slår mig honom. Överallt hanhanahan. Konstigt hur hjärnan fungerar, och kroppen. Känns som om man går på sparlåga hela tiden.

Det är påfrestande för psyket. Dom här dagarna har varit piss rent utsagt, jag vill inte tjata i bloggen eller så, inte höra sympati heller. Bloggen kommer att vara det enda jag har att se tillbaka på sen, hur jag tog mig ur det här. För det kommer jag väl att göra? Även om det känns omöjligt nu.

Jag vet inte hur jag ska betee mig mot en person som jag älskade..älskar? Jag vet inte vad jag känner. Alla känslor är så upp och ner. Kärleken finns kvar det är ju självklart. När kommer den att försvinna? Man får höra att kärleken alltid kommer att finnas där, men usch vad jobbigt det låter säger jag då….obesvarad kärlek hela livet för en person…men kärleken förändras väl. Man lär sig väl att leva utan personen, man glömmer aldrig och man slutar aldrig att älska, det kan man inte göra om man verkligen älskar någon. Då försvinner inte kärleken. Den bor i en liten vrå i hjärtat..som man skjuter bort men ibland plockar fram. Så känns det nu.

Det känns som om det har gått så lång tid. Men det har det ju inte. Typ en och en halv månad. En och en halv månad ensam utan en pojkvän…känns stört. Inte bara en pojkvän, han var allting, en person jag kunde berätta allt för, en bästa vän. Nu känner man sig verkligen ensam. Jag vill inte vara en vanlig person som han chattar med på internet som bor i Sverige, det vill jag inte vara. En som inte kan höra hans röst varje dag. Det är det här som gör så ont. Allting gör ont. Men man måste gå igenom allting…vill bara att allt ska bort. Vill inte känns så mycket smärta, för fy fan vad ont det gör. När jag inte vill tänka på det gör jag det ändå. ”Vad gör han nu, vem är han med, vad tänker han, känner han?” Blir fan knäpp.

Det kommer att ta så länge. Allt det här. Alla känslor. Jag vet inte hur jag ska göra med allting nu. Mest av allt vill jag prata med honom och skrika och säga hur mycket jag saknar honom och vill vara med honom. Men då skulle det göra ännu mer ont. Jag skulle lämna ut mig själv, och inte få något tillbaka, inte det som jag vill ha. För det finns inte längre? Hur länge ska det ta att inse. Alla minnen, beröringar, känslor, skratt. Att få vara tillsammans. Det gör så ont.

Hur ska man kunna ge sitt hjärta till någon annan. Jag har redan hunnit tänka på det. Har tänkt på så himla mycket. Känns som om livet slår en i magen. Hur ska man kunna ge sitt allt till en annan person? Finns det en annan person där ute, när kommer man att träffa den då? Det finns ju bara en soulmate. Vill känna värme och att någon behöver mig igen. Hur ska man veta att den personen känner lika mycket? Jag trodde att jag visste det om den jag var tillsammans med, så var det tydligen inte. Jag vill inte bli sårad om och om igen. Är rädd..
Är inte redo för en ny kärlek än, men det får en att fundera. Kärleken är underbar när den är besvarad, men fan vad ont det gör när allt blir skit och tar slut. Går inte ens att sätta ord på det. Vill bara stänga av hjärnan, bara för en liten stund om det gick.

Ångest om jag inte får ur mig allting. Iband kan man inte sitta och prata med någon även om man vill. Känslorna kommer inte ut på rätt sätt. Vet inte om dom gör det här heller. Men lite iallafall.

Alla är så snälla runtomkring mig, snälla vänner som man får, när saker och ting inte går som dom ska. Bra saker kommer ju även ur dom dåliga? Och en underbar syster och familj. Dom finns iallafall alltid där. Det känns skönt att veta.