Seriöst så känns det som om jag aldrig kommer att släppa taget? Varför? För att jag inte vill, hur ska då hjärnan kunna göra det? När man faller in i gamla spår, när man saknar, och tror att saker kaaanske ska bli bra. Men så påminner man sig själv om att det aldrig skulle ha blivit såhär om det inte var något som var fel. Man kanske inte vill tro det och man försöker övertyga sig själv. Men om allt var perfekt, och det var menat, varför blev det då såhär? Man kan försöka resonera med sig själv. När det var bra, då var det jävligt bra, och det var bra ofta. Sköt man bort dåliga tankar? Ibland ja. Jag ville att allt skulle vara bra för alltid. Förevigt.

Det här varken vara en väldigt utdragen process. Jag skulle kunna skita i allting och göra vad som helst för att glömma saker snabbt och gå vidare. Men jag orkar inte. Och jag vill inte. Jag vill minnas allt fint, och det gör jag ju. Därför är det svårt.

Min trygghetskänsla försvann, mitt självförtroende försvann, min glädje försvann, min lycka försvann. Jag försvann. Nu är det bara att leta.

Vad vimsig jag är. Men jag pratar inte så mycket om det längre, men jag känner för att skriva, skriver ganska mycket nu. Det är min blogg och jag skiter i vem som läser den. Någon kanske till och med känner igen sig och har varit med om samma sak. Jag vet att kommentarerna är få just nu, men jag förväntar mig inte att folk ska skriva på dessa inlägg. Jag vill bara skriva av mig när jag känner för det.
Jag skriver inte dagbok för hand längre, det slutade jag med 2007. Så jag skriver i bloggen istället.