I'm still alive but barely breathing

Idag känns det tungt att andas. Man försöker kväva ner allting genom att göra saker. Att inte behöva tänka eller känna. Bara få glömma, även om det bara är i några minuter och sen kommer allting över en igen. Usch. När ska det här gå över, blir fan galen över att tänka på att det kan ta månader, och det hjälper ju inte att bara försöka glömma, utan man måste bearbeta sig igenom allt man känner, annars blir det ju värre. Men jag vill inte känna såhär. Jag vill känna besvarad kärlek, det känns så ensamt och tomt just nu. Som om något verkligen är borta och aldrig kommer tillbaka. Som om någon har dött, det känns fan som så.

Vill känna värme och kärlek, att någon behöver mig, att det inte bara är jag som behöver någon. Jag vill ha någon speciell i mitt liv, som alltid finns där, och ger så mycket som jag också ger. Det är så tungt…Jag hade någon och nu är allting förstört, bara minnen som bara gör ont, dom glada minnena blir jag också ledsen över, för det enda jag ser i dom är saknad nu, hur allting brukade vara. Kommer minnena att bli fina igen. Allting känns så långt borta.

Nu sitter man och gråter igen. Orkar fan inte alla känslor. Önskar att man kunde riva ut hjärtat och bara slänga iväg det med alla känslor. Vill inte känna något. Varför är det så lätt för andra.

Ibland vill jag ha tillbaka allting, att allt ska bli som det brukade vara, men då tänker jag att det nog inte skulle bli som förut, för tiden bara går och ingenting händer. Ingen ringer och tar tillbaka alltihop. Jag sitter och hoppas ibland, men så skjuter jag bort dom tankarna…

Nu orkar jag inte skriva mer. Men det känns ändå bra att få skriva av sig, bloggen är mitt space där jag kan dumpa av allting, även om det blir mycket personligt. För jag vill ju berätta det här för någon, för när man pratar med någon så blir det ju lite bättre, jag vet att någon liten själ kanske läser det här.
Den jag vill prata med finns inte där längre.