Alles erinnert mich an dich

Kära lilla blogg…Även fast jag inte vill, kanske vill jag? Jag vet inte. Jo jag vet. Men det är ju jobbigt. Allt är önsketänkande. Samtidigt hoppas jag att det inte skulle vara det. Det är så konstigt hur saker kan förändras, så snabbt. Hela livet.

Ni som inte kan tyska, det betyder ”Allt påminner mig om dig”.  Jag önskar att kärleken var här, att kärleken ville vara och bo med mig. Jag vill inte jaga den…kan den inte komma till mig..? Jag försöker hålla fast vid något som nog inte går att hålla fast vid, mina tankar gör det, och den lilla själen. Jag tror att jag aldrig kommer att känna igen mitt gamla jag igen. Inte nu iallafall. Det är fortfarande som att bo i en bubbla. En ny bubbla, ett nytt tänkande.

Jag saknar. Fortfarande. Jag går inte så djupt in på känslorna skriftligt längre. Men när jag gör det så blir det mycket på en gång. Jag kan fortfrande vara ledsen. Men det är inte bra att tänka på, just för att man blir ledsen. När man väl släpper taget så blir allt som en saga, som om det aldrig har hänt. Jag vill inte det. Suck.